Då var det äntligen bestämt! Årets vinresa går till Toscana. Planeringen är i full gång. Flyg och hyrbil är bokade. Arbete pågår med att dra upp routen, boka vingårdsbesök och hotell, så det praktiska faller successivt på plats. Något saknas ändå tänkte jag – träna smaklökarna! Därför blev det en italienskinspirerad middag i helgen med Toscanska tillval - Marchese Antinori Riserva (2005), Brunello di Montalcino Val di Suga (2003) och Morone ( 2005).

Vinerna dekanterades och efter att ha provsmakat, så blev det den inte fullt så taninrika Antinorin som valdes till de inledande charkuterivarorna. Vinet hade en härlig mörk röd färg och doftade körsbär, men också en aning svarta vinbär, vilket troligen kommer sig av att vinet består av ca 10 procent Cabernet Sauvignon. Smaken var öppen och fräsch. Mycket frukt med fa körsbär och en aning svarta vinbär. En lång härlig eftersmak med ton av choklad. Priset 179 kronor.

Montalcino är kanske den mest kända vinbyn i Toscana. Här görs mycket bra vin, men de har som regel också en något högre prislapp än jämförbara viner från andra områden i Toscana. Val di Suga hör till de billigare Montalcino vinerna på systemet. Vinet avnjöts till biff marinerad i klassisk Toscansk örtblandning bestående av rosmarin, timjan och salvia. Vinet var i färgen något ljusare än de två andra, men ändå mörkt rött. Doften var frisk (tallskog) och bjöd på örter och körsbär. Smaken var balanserad med inslag av örter, körsbär och nötter. Lång härlig pepprig avslutning! Priset 249kronor.

Morone 2005 var det vin som vid första provsmakningen visade sig vara mest taninrik, varför den sparades till ostarna efter maten. Vinet, som kommer från bergsbyn Montepulciano i östra delen av södra Toscana, består av 100 procent Sangiovese. Efter nästan två timmars luftning hade vinet öppnat upp sig en hel del. Taninerna markerade fortfarande sitt revir, men dofter som man inte kände tidigare började bli markanta. Frukt i form av körsbär och russin, men det doftade också lite höst med jord och förmultnade blad.  Smaken var frisk och taninrik. Körsbär, men också lite viol i eftersmaken. Priset 169 kronor och det vin jag tyckte bäst om utav de tre som provades.

Till september släppet är jag mest nyfiken på två viner från Ribera del Duero. Det handlar om Protos Crianza, 2006 och Cepa 21, 2006. De två tempranillo vinerna är lagrade på ek i 14 månader. Capan till 85 procent på nya franska ekfat från Alier och Protos till 60 procent på franska ekfat. Vinerna mår bra av några år i källaren för att sedan passa förträffligt till vildsvinsteken eller lammfilén. 159 kronor styck - prisvärt!

Några hundringar till för man betala om man vill smaka på Signore Gaja’s produkter. Mest nyfiken är jag faktiskt på den ”billigaste”, Sito Moresco 2007. För 329 kronor får man ett vin gjort av nebbiolo (35%), merlot (35%) och cabernet sauvignon (30%). Druvorna har odlats i Barbaresco, Treiso och Serralunga. Byar som omger Alba i Piemonte. Morescon är förhållandevis lätt ekad - ett år på två år gamla barriquer (225-liters ekfat). För den som inte är så förtjust i Gajas ”experimenterande”, så släpps även Dagromis 2004, Gaja Barolo. Visserligen lite dyrare, 499 kronor, men med tanke att det är Gaya och att 2004 var ett mycket lyckat år kanske det ändå kan vara en trevlig investering för konsumtion om 5 till 7 år.

Casa de Santa Vitória Reserva 2006 från Alentejano i Portugal verka vara månadens fynd. För 119 kronor får man ett vin gjort av touriga nacional (50%), cabernet sauvignon (30%) och syrah (20%), som lagrats på nya franska ekfat i 14 månader. Det bästa av allt – den vinner inte på lagring! Köp med en flaska tisdagen den 1 september och fira dina inköp med en Casa de Santa Vitória Reserva och en biffstek med smörstekta nyplockade trattisar.

Vad säger man när man är i ett främmande land och vill ha något gott och värmande till kaffet. De flesta av oss känner till Cognac, Armagnac och Grappa, men vad är Orujo, Pisco eller Marc?

Cognac och Armagnac får endast de destillat som framställs i Cognac respektive Armagnac kallas. De andra destillaten som framställs av jästa druvor utanför dessa regioner kallas som regel för brandy. T ex olika Weinbrand från Tyskland och Metaxa från Grekland.

Grappa (Italien och Kalifornien), Orujo (Spanien), Marc (Frankrike), Trester (Tyskland), Bagaço (Portugal) och Komovica (Balkan) destilleras av de fasta beståndsdelar som blir kvar efter druvpressningen (stjälkar, skal och kärnor). Vissa lagras på ekfat och får smak och arom som liknar en brandy, andra buteljeras olagrade. I många fall framgår det också från vilken druva destillatet är framställt, t ex Grappa di Nebiolo (Piemonte) och Marc de Gewurtz(traminer) (Alsace).

Har inte glömt Pisco. Det är ett vindestillat som framställs i Sydamerika, fa i Chile. Det kan vara destillat av vin som en brandy men också av druvresterna som hos Grappa eller Marc.

Till mina favoriter hör Otard 55 XO (Cognac), Meukow XO (Cognac), Comte de Lauvia 15 Extra (Armagnac), Torres Imperial 20 Year Old Brandy (Spanien) och Berta Grappa Giovane Nibbio (Italien). Om du gillar Grappa kan jag rekommendera ett besök hos Romano Levi i Nieve, Piemonte. Läs mer på http://www.grapparomanolevi.it/index-e.htm.

Det är 983 km mellan vinfälten där Chateau Kirwan och Fontanafredda Barolo odlas (från Margeaux i Bourdeaux till Serralunga d'Alba i Piemonte). Trots de drygt 10 timmar man måste lägga ner om man vill resa mellan dessa vingårdar, så finns här ändå vissa släktdrag. Båda passar till liknande mat, men det finns också något annat! Trots olika druvor så erbjuder dessa båda relativt hårt ekade viner, efter några års lagring, en liknande friskhet och fruktighet.

I helgen korkade jag upp en Chateau Kirwan 1999 och en Fontanafredda Barolo 1997. Tanninerna hade laggt sig hos båda vinerna, fa hos Kirwanen. Barolon skulle kanske vinna på ytterligare ett par års lagring, men troligen inte Kirwanen. Båda vinerna hade en bra balans, härlig mineralkänsla och en markant avslutning. Kirwnen doftade lätt av körsbär, medan Barolon drog mer åt svartavinbär. Sammanfattningsvis handlar det om två trevliga viner som självklart har en hel del egen karaktäristika, men som också har en hel del gemensamt.

En sökning på bolagets ordinarie sortiment visar att det förnärvarande inte finns någon Pineau (Pineau des Charantes) att inhandla. Pineau vadå kanske du säger? Jo det handlar om en ljuvlig dryck som produceras i Cognac i området runt staden Charantes.

Legenden säger att Pineau för första gången skapades genom en liten olycka i samband med 1589 års skörd när någon råkade hälla druvjuice i en cognacstunna, som man trodde var tom. När man några år senare öppnade tunnan och smakade fann man en mycket välsmakande dryck i blandningen av eau de vie och söt druvjuice. En dryck som passar utmärkt som aperitif eller till deserten.

Den vita Pineaun är vanligast och görs som regel av Ugni Blanc, Folle Blanche och Colombard. Andra druvor som kan vara inblandade är Sémillon, Sauvignon Blanc och Montils. Blandningen av Cognac och druvjuice lagras sedan minst 18 månader på ekfat.

Den mer ovanliga röda Pineaun görs av Cabernet Franc, Cabernet Sauvignon och Merlot och lagras minst i 14 månader på ekfat.

I går drack jag Pineua! En Meukow, Collection Terroir, 1997. Den hade en mycket stor doft med lite bränd ton, inslag av mandel, honung och fikon. Smaken var söt och nötig med en härlig fikonavslutning. Den passade alldeles utmärkt till min frus blåbärspaj.

Läste i den nya tidningen Diné & Dryck att chefredaktören tyckte att man redan nu skulle "offra" en 2007 Georg Breuer Berg Schlossberg. Den är visserligen fräsch och frisk, men drick försiktigt då syrahalten inte gör sig bortglömd. Skulle föreslå ett något billigare vin om man är ute efter en ungdomlig Riesling. Varför inte Georg Breuers Riesling Sauvage för dryga hundringen. Schlossbergen kommer fortfarande att kännas fräsch och frisk om ett par år och då börjar också andra dofter och smaker att framträda som ytterligare förhöjer smakupplevelsen. Det tycker jag en flaska för 483 kronor är värd.

Riesling är en spännande druva och vinerna kan som regel lagras länge. Smakupplevelsen förändras kontinuerligt, så köp gärna på dig ett antal flaskor när du ska lagra och följ hur vinet utvecklas. Nyligen drack jag vinet Oppenheimer Kreuz Riesling und Silvaner Auslese (Mosel) från 1976. Det kändes fortfarande friskt även om syran var i avtagande. Det doftade petrolium som äldre Riesling gör, men också med inslag av blomsteräng och honung. Vinet smakade citrus och honung med en avvaktande och behaglig eftersmak. Inte dåligt för en 33 åring!