Välkommen till Montepulciano! En lite bergsby i sydöstra Toscana. Här odlar man Italiens bästa vin. I alla fall om man frågar invånarna själva. Vänta nu… Det där låter ju mer som Bo Hagström i Solens Mat. Vi börjar om!

Tidig morgon i ett gryende Siena. Solen börjar så smått kika fram över kullarna i det Toskanska landskapet. Dagens mål är Montepulciano, knappt 10 mil öster om Siena. Vi fick ett varmt mottagande vid vårt första besök. På kooperativet Vecchia Cantina möte man upp med representant från försäljningsavdelningen, en oenolog och en guide. Kanske hade man lite för stora förväntningar på vad två vinintresserade svenskar skulle kunna köpa med sig. De var otroligt vänliga och tillmötesgående, varför jag istället tror att det handlar om den italienska gästvänligheten. Vi lämnade produktionsanläggningen och begav oss gemensamt till Palazzo Ricci från 1535 för att prova viner från Cantina del Redi, en av de gårdar som ingår i kooperativet. Först fick vi se de uråldriga grottorna i berget under kardinal Riccis palats, som användes för att lagra vin och som tidigare under etruskernas epok använts som boplats.

Provningen inleddes med en Rosso di Montepulciano. Återigen en Rosso som kändes mycket kraftfull och viril. Mycket frukt med betoning på mörka bär. Trevlig och lätt aromatisk avslutning. Därefter provade vi två vino nobile di Montepulciano (D.O.C.G.). Den ena lite enklare från 2006 och en riserva från 2005. Den sista, Briareo, stod helt klart ut. Rubin röd i färgen med doft av rosor och körsbär. Smaken var oerhört koncentrerad med mycket frukt. Taninerna flödade på ett elegant sätt och avslutning var trevlig med en livlig syrahaltig knorr. Det här kan bli ett stort vin om 5-6 år. Avslutningsvis provade vi vinet Orbaio. Helt plötsligt kände jag mig förflyttad 100-tals mil väster ut till Kalifornien och Napa-Valley. Vinet låg i smak mycket närmare en Mondavi Reserve Cabernet Sauvignon än de Toskanska viner jag hittills prövat. Orbaion innehåller naturligtvis en stor del Cabernet Sauvignon och är lagrad i 12 månader på franska ekfat. Det är ett krävande vin som passar bäst till kraftiga kötträtter och lagrade ostar. Mycket tanniner, men även en hel del frukt och kryddor som lovar gott inför framtiden.

Vi tackade representanterna a från Vecchia Cantina för en mycket trevlig upplevelse och begav oss in eller rättare sagt upp i Montepulciano. Promenaden gick sakta uppför hela tiden, men det var mödan värt att ta sig upp till stadens kärna. På toppen finns ett fantastiskt torg omgivet av stadshus, kyrkor och vinproducenten Poliziano. Om man vill spela in en film som utspelar sig på medeltiden så ska man vara här. Det är inte heller helt fel att bara slå sig ner på ett av kaféerna och njuta av en espresso, en grappa och bara vara.

Dagen avslutades hos producenten Valdipiatta. Där fick vi prova det vin som enligt min mening var resans höjdpunkt, Vigna d’Alfiero 2000. Får visst medhåll av Parker som betygsatt vinet med 92 poäng. 100 procent Sangiovese som lagrats på fransk ek i 18 månader. Vinet har en intensiv rubinröd färg och både i doft och smak kan man känna mycket frukt i form av körsbär, plommon och hallon. Här finns också toner av choklad, vanilj och viol. Ett komplett vin som kan drickas nu, varför inte till en renfilé med smörstekta kantareller!

För att återkoppla till inledningen så får du gärna höra av dig Bo om du behöver ha en ersättare eller ”side kick” till nästa säsong av Solens Mat. Jag äter mer än gärna Pecorino, Bitto, Fontina, Parmaskinka, Salsiccia, Bresaola och Salaggio. Italienskan är i det närmaste flytande: -buono, molto buono, fantastico, Bellissimo och disgustoso. Däremot så avstår jag gärna den Sardiska osten Casu marzu, ost med maskar.

Den Italienska vin- och matdagen på Grand bjöd på några intressanta viner och värmde samtidigt upp både kropp och själ hos en frusen svensk i ett rimfrostigt och kallt Stockholm.  12 vinimportörer visade upp sitt breda sortiment med 80 olika italienska vinproducenter. De flesta kändisarna fanns på plats, Amarone, Barolo, Brunello och Barbaresco m fl. Priserna varierade mellan 45 kronor till 1500 för en butelj. Provning under två och en halvtimme kostade 150 kronor.

Villa Sant´Annas Vino Nobile di Montepulciano var kanske dagens mest positiva överraskning. En DOC från 2005 och en DOCG ”Poldo” från 2004 för 203 respektive 284 kronor. Montepulciano druvan i kombination med fransk ek ger ett mycket gott vin. DOCn var något mer tillgänglig och inte fullt så komplex som DOCGn. Enligt min mening ett riktigt fynd! Till och med stråt vassare än Poliziano 2006 (189 kronor), som hade strykande åtgång vid nyhetslanseringen i december förra året. En nylansering av vinet är tydligen på gång. Något att bevaka!

En positiv överraskning var också Spinettas nya barbaresco som lanseras som nyhet i mars, Bordini 2006. För att vara en Spinetta är priset om 389 kronor förhållandevis lågt och vinet är mycket elegant och innehåller mycket frukt med mjuka tanniner likt många andra 2006:or från Barbaresco.  Förvånansvärt tillgängligt redan nu trots sin unga ålder.

Capanelle från Toscana bjöd på tre trevliga röda viner – Chianti Classico Riserva DOCG 2005, Solare 2004 och 50&50 2005. Angenäm och fruktig Chianti gjord på Sangiovese, Colorino (för färgen) och Canaiolo (som smakförhöjare). För att inte eken ska dominera för mycket i smaken och låta druvorna och deras uppväxtförhållande få en mer framträdande roll använder Capanelle i detta vin Österrikisk ek. Solaren är däremot lagrad på fransk ek och innehåller förutom sangiovese druvan malvasia nera. Fortfarande något sluten, men lovar gott med några år i vinkällaren. Deras ”Super Tuscan” 50&50 är gjord av sangiovese och merlot. Lagrad på fransk ek i 18 månader. Man känner släktskapen med vinerna runt St Emillion. Priset om 100 euro känns lite väl tilltaget.

Bästa amaronen kom från Tenuta Sant´Antonio, Campo dei Gigli 2005. En intensiv fruktbomb med toner av mörk choklad. Lång och kryddig avslutning. Hann också med att prova en musikalisk Brunnello från Il. Paradiso di Frassina. Det drygt 5 åriga vinet var uppfostrat med Wolfgang Amadeus Mozarts musik. Svårt att säga hur musiken påverkar, men nog var tanninerna något mildare än man kanske hade förvänta sig? Frågan som väcks är hur vinet hade smakat om det hade varit Metallica?

Vårt basläger var nu förflytta något söder över till Siena och Pantrarnas kvarter, men i och med att det inte var någon Palio att ställa upp i så beslöt vi oss för att ännu en gång ge de italienska vinodlarna vårt stöd. Morgonen mötte oss med ett lätt soldis när vi lämnade den Etruskiska staden med rötter från 900 f k. Efter en halvtimmes bilkörning började en sakta klättring upp för vinbekläda sluttningar mot byn Montalcino, som låg högst uppe på toppen med panorama utsikt över det sydtoskanska landskapet. Byn fick vänta lite då vårt första stopp var 4 km sydöst hos vinproducenten Barbi.

Tyvärr inte en av mina bästa upplevelser. En forcerad genomgång av anläggningen som avslutades med en provning av högst mediokra viner. Det var bl a Brunellon (Brunello är en lokal klon av druvan Sangiovese som fått sitt namn av en lite brunaktig ton som är speciellt för just denna klon) från 2003 och 2004. Den senare fick i april förra året 93 poäng av WineSpectator. Något som jag inte förstår, då jag förväntar mig betydlig mer av ett vin för 400 kronor.

Lite missnöjda återvände vi till Montalcino – Ett St Emillion i miniatyr! Trevliga små gränder med många vinbutiker och ett Konsum??? Till lunch blev det vildsvin och ett glas Brunello (vad annars?). Det kändes som krafterna började återvända efter besvikelsen hos Barbi. Nästa mål var Castello di Banfi.

Banfi är en av Toscana största vinproducenter, vilket bl a visualiserades av de enorma vinodlingar som man måste passera på väg till och från deras vackra medeltida slott. Det handlar om en modern anläggning, både avseende vinproduktion och turistnäring. Tråkigt kanske några kan tycka, men med vårt tidigare besök på Barbi i minne så kändes detta riktigt trevligt. Intrycket försämrades inte heller när vi fick provsmaka deras viner.

Vi provade Rosso (2007), Brunellon (2004) och Poggio alle Mura (2004). Rosson var förstår mycket fruktig, men ändå med lite mer karaktär än man kan förvänta av en Rosso. Rubinröd i färgen med en intensiv fräsch och fruktig doft. Mild i smaken med en förvånande lång eftersmak. Perfekt till pasta, fågel eller varför inte till laxen! Brunellon var förvånansvärt tillgänglig trots sina 2 år på ek. Något mörkare röd än rosson. Öppen och bred doft med viss ton av vanilj. Smaken är intensiv men samtidigt len med toner av lakrits, kryddor och tjära. Tanninerna är överraskande tillbakadragna. Detta vin fick också 93 poäng av WineSpectator, men är enligt min mening ett bättre strukturerat vin än Barbis brunello från samma år. Utmärkt till vilt och vällagrade ostar. Går att spara i upp till 10 år.

Poggio alle Mura från samma år är enligt samma tidning ytterligare ett strå vassare. WineSpectator skriver: -Shows dried raspberry and cinnamon on the nose. Full-bodies, with an impressive density of fruit and round tannins. Long and flavorful. Just starting to open up. Powerful and rich. Vinet är malvafärgat med en komplex doft. Både fräsch och söt med dofter av plommon, körsbär, björnbär och hallon. Här finns också toner av choklad, tobak, vanilj och lakrits. Man börjar nästan undra om det är ett portvin! Smaken är kraftfull med förvånansvärt milda tanniner. Utmärkt till kött och långlagrade ostar. Klarar mycket lång lagring.

Nöjda krusade vi åter till Siena genom det vackra toskanska landskapet. Finns det något vackrare än cypresser på en kulle bakom böljande vinfält i solnedgång? Skulle i så fall vara en välbalanserad brunello till örtmarinerad vildsvinsfilé på en utomhusrestaurang i pantrarnas kvarter, 28 grader varmt och en fantastisk vy med ackompanjemang av cikadornas sång.

Tack vare vår eminenta följslagerska Gretchen (vår GPS), så hade vi inga problem att hitta till Castello di Verrazzano. En knapp timmes bilresa från Florens hittade vi slottet på en hög kulle omgiven av böljande vinrankor och cypresser. Där träffade vi Gino – Mannen som kunde tala med vin.

När vi kom var Gino fullt upptagen i ett telefonsamtal. En man ville boka ett besök på vingården. Gino undrade om hans fru godkänt det hela? Det verkade tveksamt och Gino bad honom därför prata med frun först och återkomma – märks att man inte var i Sverige! Ginos visdom och kunskaper sträckte sig ännu längre. Vi fick bl a reda på att Verrazzano odlat vin i området sedan 1170 och att en av de tidigare vinodlarna, Giovanni da Verrazzano, var den som upptäckte New York bukten. Därför är den 1298 meter långa bro som går mellan Staten Island och Brooklyn döpt till Verrazano-Narrows Bridge. Ryktet säger att en av familjemedlemmarna i samband med invigandet av bron 1964 gömde undan en flaska vin på toppen av bron. Så är man New York och är sugen på en Castello di Verrazzano från tidigt 60-tal och är hyfsad på att klättra, så är det bara att slå till.

Tillbaks till Italien! Ett fantastiskt litet slott med en välskött, men gammeldags anläggning. Man producerar naturligtvis vin, men också olivolja, balsamvinäger, vildsvinssalami, lufttorkat kött från hjort, sylta, skinka mm. Gino hade också fått hjälp av Leonardo da Vinci att konstruera en mackapär för att tala med vinet. Det ska dock sägas att det fa är under fermenteringsfasen som det går att föra några längre diskussioner med vinet. Det kan till och med vara svårt att hänga med ibland. Därefter blir vinet relativt tystlåtet och nästa gång vinet talar, så är det i samband med inmundigandet.

Rundvandringen slutade vid slottsrestaurangen där allt vad huset hade att erbjuda i matväg stod uppdukat. Vi provade fyra viner; husets vino rosso, riserva, super tuscan och vino santo. Riservan från 2006 var överlägset den bästa av vinerna. Här får jag medhåll av Decanter som i sitt senaste nummer (december 2009) ger vinet 17,5 av 20 och skriver: -Great concentration of colour and slightly smoky, plummy fruit nose. Spicy oak but great natural balance. Tangy fruit, savoury mineral quality. Drink from 2014. Det går att beställa 2005:an via beställningssortimentet, men den är inte lika bra som 2006:an. Priser är ca 250 kronor/flaskan.

Förutom vinet var det den 40 åriga balsamvinägern som var Ginos stolthet. Han serverad den tillsammans med en hårt lagrad parmesanost – ohlala! Mycket gott – rekommenderas! Om du är i Toscana så besök gärna Verrazzano. Du kommer inte att bli besviken.

Jag måste erkänna att oron infann sig då vi klev ut från hotellet och gick mot Domo. Överallt italienare i orange t-shirts. Revolution? Hade irländska Orange-ordern tagit över styret i Florens? Folkmassorna verkade trots allt fredliga, men ganska svettiga. Många hade bråttom. Förklaringen infann sig på Piazza del Grano – Firenze Marathon! Chockade ökade även vi farten ner mot Ponte Vecchio. Här hände något! Doften av svett la sig och man började ana nyanser av körsbär, hallon, björnbär och färska örter. Sen såg vi skylten Florence Wine Event. Väl framme vid målet la sig oron. Puh!

Glaset kostade 10 euro och sen kunde man gå runt och prova vin och grappa på 6 olika ställen. Över 50 vinproducenter fanns representerade. Naturligtvis var de stora producenterna som Ruffino, Antinori och Banfi där, men här fanns också andra mindre producenter. En trevlig bekantskap var Castello di Cacchiano, som bjöd på både en fruktig och tillgänglig DOCG från 2006 och en mer tanninrik lite skitig Riserva från 2005. Azienda Agricola Conti Costanti serverade sin Brunello från 2004. Ett vin som fortfarande är mycket slutet och outvecklat. Mycket tanniner men med begynnande frukt i form av mogna körsbär och viss örtighet med en kraftig pepprig avslutning. Några producenter bjöd också på provsmakning av DOCG från 2008, bl a Poggio Bonelli med sin Villa Chigi Chianti. 2008:orna påminner mycket om 2007 och 2006 och verkar hålla god till mycket god kvalitet. Skörden 2009 har också goda förutsättningar att ge oss mycket bra Toskanska viner, då man bl a minskat skördeuttaget jämfört med tidigare år.

Smaklökarna möte sitt Waterloo när vi avslutningsvis provade olika former av grappa. Det var destillat på olika druvor och lagring på fat. När mörkret började sänka sig över ett 27 gradigt Florens tackade vi för oss och gav oss åter till hotellet för att ladda om smaklökarna för nästa vinprovning på Castello di Verrazzano strax söder om Florens.

Då var det äntligen bestämt! Årets vinresa går till Toscana. Planeringen är i full gång. Flyg och hyrbil är bokade. Arbete pågår med att dra upp routen, boka vingårdsbesök och hotell, så det praktiska faller successivt på plats. Något saknas ändå tänkte jag – träna smaklökarna! Därför blev det en italienskinspirerad middag i helgen med Toscanska tillval - Marchese Antinori Riserva (2005), Brunello di Montalcino Val di Suga (2003) och Morone ( 2005).

Vinerna dekanterades och efter att ha provsmakat, så blev det den inte fullt så taninrika Antinorin som valdes till de inledande charkuterivarorna. Vinet hade en härlig mörk röd färg och doftade körsbär, men också en aning svarta vinbär, vilket troligen kommer sig av att vinet består av ca 10 procent Cabernet Sauvignon. Smaken var öppen och fräsch. Mycket frukt med fa körsbär och en aning svarta vinbär. En lång härlig eftersmak med ton av choklad. Priset 179 kronor.

Montalcino är kanske den mest kända vinbyn i Toscana. Här görs mycket bra vin, men de har som regel också en något högre prislapp än jämförbara viner från andra områden i Toscana. Val di Suga hör till de billigare Montalcino vinerna på systemet. Vinet avnjöts till biff marinerad i klassisk Toscansk örtblandning bestående av rosmarin, timjan och salvia. Vinet var i färgen något ljusare än de två andra, men ändå mörkt rött. Doften var frisk (tallskog) och bjöd på örter och körsbär. Smaken var balanserad med inslag av örter, körsbär och nötter. Lång härlig pepprig avslutning! Priset 249kronor.

Morone 2005 var det vin som vid första provsmakningen visade sig vara mest taninrik, varför den sparades till ostarna efter maten. Vinet, som kommer från bergsbyn Montepulciano i östra delen av södra Toscana, består av 100 procent Sangiovese. Efter nästan två timmars luftning hade vinet öppnat upp sig en hel del. Taninerna markerade fortfarande sitt revir, men dofter som man inte kände tidigare började bli markanta. Frukt i form av körsbär och russin, men det doftade också lite höst med jord och förmultnade blad.  Smaken var frisk och taninrik. Körsbär, men också lite viol i eftersmaken. Priset 169 kronor och det vin jag tyckte bäst om utav de tre som provades.