Vårt basläger var nu förflytta något söder över till Siena och Pantrarnas kvarter, men i och med att det inte var någon Palio att ställa upp i så beslöt vi oss för att ännu en gång ge de italienska vinodlarna vårt stöd. Morgonen mötte oss med ett lätt soldis när vi lämnade den Etruskiska staden med rötter från 900 f k. Efter en halvtimmes bilkörning började en sakta klättring upp för vinbekläda sluttningar mot byn Montalcino, som låg högst uppe på toppen med panorama utsikt över det sydtoskanska landskapet. Byn fick vänta lite då vårt första stopp var 4 km sydöst hos vinproducenten Barbi.

Tyvärr inte en av mina bästa upplevelser. En forcerad genomgång av anläggningen som avslutades med en provning av högst mediokra viner. Det var bl a Brunellon (Brunello är en lokal klon av druvan Sangiovese som fått sitt namn av en lite brunaktig ton som är speciellt för just denna klon) från 2003 och 2004. Den senare fick i april förra året 93 poäng av WineSpectator. Något som jag inte förstår, då jag förväntar mig betydlig mer av ett vin för 400 kronor.

Lite missnöjda återvände vi till Montalcino – Ett St Emillion i miniatyr! Trevliga små gränder med många vinbutiker och ett Konsum??? Till lunch blev det vildsvin och ett glas Brunello (vad annars?). Det kändes som krafterna började återvända efter besvikelsen hos Barbi. Nästa mål var Castello di Banfi.

Banfi är en av Toscana största vinproducenter, vilket bl a visualiserades av de enorma vinodlingar som man måste passera på väg till och från deras vackra medeltida slott. Det handlar om en modern anläggning, både avseende vinproduktion och turistnäring. Tråkigt kanske några kan tycka, men med vårt tidigare besök på Barbi i minne så kändes detta riktigt trevligt. Intrycket försämrades inte heller när vi fick provsmaka deras viner.

Vi provade Rosso (2007), Brunellon (2004) och Poggio alle Mura (2004). Rosson var förstår mycket fruktig, men ändå med lite mer karaktär än man kan förvänta av en Rosso. Rubinröd i färgen med en intensiv fräsch och fruktig doft. Mild i smaken med en förvånande lång eftersmak. Perfekt till pasta, fågel eller varför inte till laxen! Brunellon var förvånansvärt tillgänglig trots sina 2 år på ek. Något mörkare röd än rosson. Öppen och bred doft med viss ton av vanilj. Smaken är intensiv men samtidigt len med toner av lakrits, kryddor och tjära. Tanninerna är överraskande tillbakadragna. Detta vin fick också 93 poäng av WineSpectator, men är enligt min mening ett bättre strukturerat vin än Barbis brunello från samma år. Utmärkt till vilt och vällagrade ostar. Går att spara i upp till 10 år.

Poggio alle Mura från samma år är enligt samma tidning ytterligare ett strå vassare. WineSpectator skriver: -Shows dried raspberry and cinnamon on the nose. Full-bodies, with an impressive density of fruit and round tannins. Long and flavorful. Just starting to open up. Powerful and rich. Vinet är malvafärgat med en komplex doft. Både fräsch och söt med dofter av plommon, körsbär, björnbär och hallon. Här finns också toner av choklad, tobak, vanilj och lakrits. Man börjar nästan undra om det är ett portvin! Smaken är kraftfull med förvånansvärt milda tanniner. Utmärkt till kött och långlagrade ostar. Klarar mycket lång lagring.

Nöjda krusade vi åter till Siena genom det vackra toskanska landskapet. Finns det något vackrare än cypresser på en kulle bakom böljande vinfält i solnedgång? Skulle i så fall vara en välbalanserad brunello till örtmarinerad vildsvinsfilé på en utomhusrestaurang i pantrarnas kvarter, 28 grader varmt och en fantastisk vy med ackompanjemang av cikadornas sång.