Välkommen till Montepulciano! En lite bergsby i sydöstra Toscana. Här odlar man Italiens bästa vin. I alla fall om man frågar invånarna själva. Vänta nu… Det där låter ju mer som Bo Hagström i Solens Mat. Vi börjar om!

Tidig morgon i ett gryende Siena. Solen börjar så smått kika fram över kullarna i det Toskanska landskapet. Dagens mål är Montepulciano, knappt 10 mil öster om Siena. Vi fick ett varmt mottagande vid vårt första besök. På kooperativet Vecchia Cantina möte man upp med representant från försäljningsavdelningen, en oenolog och en guide. Kanske hade man lite för stora förväntningar på vad två vinintresserade svenskar skulle kunna köpa med sig. De var otroligt vänliga och tillmötesgående, varför jag istället tror att det handlar om den italienska gästvänligheten. Vi lämnade produktionsanläggningen och begav oss gemensamt till Palazzo Ricci från 1535 för att prova viner från Cantina del Redi, en av de gårdar som ingår i kooperativet. Först fick vi se de uråldriga grottorna i berget under kardinal Riccis palats, som användes för att lagra vin och som tidigare under etruskernas epok använts som boplats.

Provningen inleddes med en Rosso di Montepulciano. Återigen en Rosso som kändes mycket kraftfull och viril. Mycket frukt med betoning på mörka bär. Trevlig och lätt aromatisk avslutning. Därefter provade vi två vino nobile di Montepulciano (D.O.C.G.). Den ena lite enklare från 2006 och en riserva från 2005. Den sista, Briareo, stod helt klart ut. Rubin röd i färgen med doft av rosor och körsbär. Smaken var oerhört koncentrerad med mycket frukt. Taninerna flödade på ett elegant sätt och avslutning var trevlig med en livlig syrahaltig knorr. Det här kan bli ett stort vin om 5-6 år. Avslutningsvis provade vi vinet Orbaio. Helt plötsligt kände jag mig förflyttad 100-tals mil väster ut till Kalifornien och Napa-Valley. Vinet låg i smak mycket närmare en Mondavi Reserve Cabernet Sauvignon än de Toskanska viner jag hittills prövat. Orbaion innehåller naturligtvis en stor del Cabernet Sauvignon och är lagrad i 12 månader på franska ekfat. Det är ett krävande vin som passar bäst till kraftiga kötträtter och lagrade ostar. Mycket tanniner, men även en hel del frukt och kryddor som lovar gott inför framtiden.

Vi tackade representanterna a från Vecchia Cantina för en mycket trevlig upplevelse och begav oss in eller rättare sagt upp i Montepulciano. Promenaden gick sakta uppför hela tiden, men det var mödan värt att ta sig upp till stadens kärna. På toppen finns ett fantastiskt torg omgivet av stadshus, kyrkor och vinproducenten Poliziano. Om man vill spela in en film som utspelar sig på medeltiden så ska man vara här. Det är inte heller helt fel att bara slå sig ner på ett av kaféerna och njuta av en espresso, en grappa och bara vara.

Dagen avslutades hos producenten Valdipiatta. Där fick vi prova det vin som enligt min mening var resans höjdpunkt, Vigna d’Alfiero 2000. Får visst medhåll av Parker som betygsatt vinet med 92 poäng. 100 procent Sangiovese som lagrats på fransk ek i 18 månader. Vinet har en intensiv rubinröd färg och både i doft och smak kan man känna mycket frukt i form av körsbär, plommon och hallon. Här finns också toner av choklad, vanilj och viol. Ett komplett vin som kan drickas nu, varför inte till en renfilé med smörstekta kantareller!

För att återkoppla till inledningen så får du gärna höra av dig Bo om du behöver ha en ersättare eller ”side kick” till nästa säsong av Solens Mat. Jag äter mer än gärna Pecorino, Bitto, Fontina, Parmaskinka, Salsiccia, Bresaola och Salaggio. Italienskan är i det närmaste flytande: -buono, molto buono, fantastico, Bellissimo och disgustoso. Däremot så avstår jag gärna den Sardiska osten Casu marzu, ost med maskar.

2009 års skörd är bäst hittills! Igår öppnades första flaskan. Färgen var guldgul och bubblorna sprudlade. Doften var sommar, citrus och äpple. Smaken var formidabel. Bubblorna gjorde så att den välbalanserade smaken av äpple, citrus och rostat bröd fullkomligt virvlade runt i munnen. Jag har gjort denna bryggd i fyra års tid och nu har jag äntligen skapat en dryck som slår alla äppelbrygder jag smakat på systemet. Den kan till och med ersätta viss champagne. Jag kanske skulle skicka en flaska till Rickard Juhlin?

Hur gör man då? Det krävs lite arbete, men det handlar inte om något större hemlighetsmakeri. Första steget är att ta hand om äpplena och göra must. Detta är den tyngsta delen av arbetet. Plocka skölja och centrifugera äpplena tar en dag för att framställa 25-30 liter must.  I alla fall om man som jag har en juicecentrifug för hemmabruk att arbeta med. Musten bör innehålla en del fruktkött annars kan drycken bli lite smaklös. När mustframställningen är klar och upphälld i ett stort kärl med lock tillsäter man jäst. Själv använder jag en sk Champagnejäst. Syftet är att göra en så torr slutprodukt som möjligt. Uppe på locket ska du sedan sätta ett jäsrör så man kan höra när processen kör igång. Musten bör stå lite varmare än rumstempererat – ca 25 grader. Sen är det bara att vänta. Efter 2 – 3 dagar börjar det puttra och efter 3 – 4 veckor har det puttrat klart. Då är det dags för nästa fas.

Drycken ska nu buteljeras och få bubblor. Innan du buteljerar så ska 7 gram per liter must tillföras. Rör om noggrant och börja sen hälla över musten i flaskor. Dessa måste förses kronkapsyl annars kan du få en otrevlig överraskning när trycket ökar i flaskorna. Ställ flaskorna varmt. Gärna omkring 25 grader, så kommer efterjäsningen igång. Processen är klar efter ca 3 – 4 veckor. Jag rekommenderar dock att man väntar minst 3 månader innan man provsmakar. Jag har fortfarande kvar ÄppelChampagne som är fyra år gammal och den har fortsatt att utvecklats.

Jag rekommenderar att man använder sk vinteräpplen med hög syra och sötma. Syran gör det möjligt att lagra champagnen längre och sötman ger den en bra alkoholhalt.

Den Italienska vin- och matdagen på Grand bjöd på några intressanta viner och värmde samtidigt upp både kropp och själ hos en frusen svensk i ett rimfrostigt och kallt Stockholm.  12 vinimportörer visade upp sitt breda sortiment med 80 olika italienska vinproducenter. De flesta kändisarna fanns på plats, Amarone, Barolo, Brunello och Barbaresco m fl. Priserna varierade mellan 45 kronor till 1500 för en butelj. Provning under två och en halvtimme kostade 150 kronor.

Villa Sant´Annas Vino Nobile di Montepulciano var kanske dagens mest positiva överraskning. En DOC från 2005 och en DOCG ”Poldo” från 2004 för 203 respektive 284 kronor. Montepulciano druvan i kombination med fransk ek ger ett mycket gott vin. DOCn var något mer tillgänglig och inte fullt så komplex som DOCGn. Enligt min mening ett riktigt fynd! Till och med stråt vassare än Poliziano 2006 (189 kronor), som hade strykande åtgång vid nyhetslanseringen i december förra året. En nylansering av vinet är tydligen på gång. Något att bevaka!

En positiv överraskning var också Spinettas nya barbaresco som lanseras som nyhet i mars, Bordini 2006. För att vara en Spinetta är priset om 389 kronor förhållandevis lågt och vinet är mycket elegant och innehåller mycket frukt med mjuka tanniner likt många andra 2006:or från Barbaresco.  Förvånansvärt tillgängligt redan nu trots sin unga ålder.

Capanelle från Toscana bjöd på tre trevliga röda viner – Chianti Classico Riserva DOCG 2005, Solare 2004 och 50&50 2005. Angenäm och fruktig Chianti gjord på Sangiovese, Colorino (för färgen) och Canaiolo (som smakförhöjare). För att inte eken ska dominera för mycket i smaken och låta druvorna och deras uppväxtförhållande få en mer framträdande roll använder Capanelle i detta vin Österrikisk ek. Solaren är däremot lagrad på fransk ek och innehåller förutom sangiovese druvan malvasia nera. Fortfarande något sluten, men lovar gott med några år i vinkällaren. Deras ”Super Tuscan” 50&50 är gjord av sangiovese och merlot. Lagrad på fransk ek i 18 månader. Man känner släktskapen med vinerna runt St Emillion. Priset om 100 euro känns lite väl tilltaget.

Bästa amaronen kom från Tenuta Sant´Antonio, Campo dei Gigli 2005. En intensiv fruktbomb med toner av mörk choklad. Lång och kryddig avslutning. Hann också med att prova en musikalisk Brunnello från Il. Paradiso di Frassina. Det drygt 5 åriga vinet var uppfostrat med Wolfgang Amadeus Mozarts musik. Svårt att säga hur musiken påverkar, men nog var tanninerna något mildare än man kanske hade förvänta sig? Frågan som väcks är hur vinet hade smakat om det hade varit Metallica?