Välkommen till Montepulciano! En lite bergsby i sydöstra Toscana. Här odlar man Italiens bästa vin. I alla fall om man frågar invånarna själva. Vänta nu… Det där låter ju mer som Bo Hagström i Solens Mat. Vi börjar om!

Tidig morgon i ett gryende Siena. Solen börjar så smått kika fram över kullarna i det Toskanska landskapet. Dagens mål är Montepulciano, knappt 10 mil öster om Siena. Vi fick ett varmt mottagande vid vårt första besök. På kooperativet Vecchia Cantina möte man upp med representant från försäljningsavdelningen, en oenolog och en guide. Kanske hade man lite för stora förväntningar på vad två vinintresserade svenskar skulle kunna köpa med sig. De var otroligt vänliga och tillmötesgående, varför jag istället tror att det handlar om den italienska gästvänligheten. Vi lämnade produktionsanläggningen och begav oss gemensamt till Palazzo Ricci från 1535 för att prova viner från Cantina del Redi, en av de gårdar som ingår i kooperativet. Först fick vi se de uråldriga grottorna i berget under kardinal Riccis palats, som användes för att lagra vin och som tidigare under etruskernas epok använts som boplats.

Provningen inleddes med en Rosso di Montepulciano. Återigen en Rosso som kändes mycket kraftfull och viril. Mycket frukt med betoning på mörka bär. Trevlig och lätt aromatisk avslutning. Därefter provade vi två vino nobile di Montepulciano (D.O.C.G.). Den ena lite enklare från 2006 och en riserva från 2005. Den sista, Briareo, stod helt klart ut. Rubin röd i färgen med doft av rosor och körsbär. Smaken var oerhört koncentrerad med mycket frukt. Taninerna flödade på ett elegant sätt och avslutning var trevlig med en livlig syrahaltig knorr. Det här kan bli ett stort vin om 5-6 år. Avslutningsvis provade vi vinet Orbaio. Helt plötsligt kände jag mig förflyttad 100-tals mil väster ut till Kalifornien och Napa-Valley. Vinet låg i smak mycket närmare en Mondavi Reserve Cabernet Sauvignon än de Toskanska viner jag hittills prövat. Orbaion innehåller naturligtvis en stor del Cabernet Sauvignon och är lagrad i 12 månader på franska ekfat. Det är ett krävande vin som passar bäst till kraftiga kötträtter och lagrade ostar. Mycket tanniner, men även en hel del frukt och kryddor som lovar gott inför framtiden.

Vi tackade representanterna a från Vecchia Cantina för en mycket trevlig upplevelse och begav oss in eller rättare sagt upp i Montepulciano. Promenaden gick sakta uppför hela tiden, men det var mödan värt att ta sig upp till stadens kärna. På toppen finns ett fantastiskt torg omgivet av stadshus, kyrkor och vinproducenten Poliziano. Om man vill spela in en film som utspelar sig på medeltiden så ska man vara här. Det är inte heller helt fel att bara slå sig ner på ett av kaféerna och njuta av en espresso, en grappa och bara vara.

Dagen avslutades hos producenten Valdipiatta. Där fick vi prova det vin som enligt min mening var resans höjdpunkt, Vigna d’Alfiero 2000. Får visst medhåll av Parker som betygsatt vinet med 92 poäng. 100 procent Sangiovese som lagrats på fransk ek i 18 månader. Vinet har en intensiv rubinröd färg och både i doft och smak kan man känna mycket frukt i form av körsbär, plommon och hallon. Här finns också toner av choklad, vanilj och viol. Ett komplett vin som kan drickas nu, varför inte till en renfilé med smörstekta kantareller!

För att återkoppla till inledningen så får du gärna höra av dig Bo om du behöver ha en ersättare eller ”side kick” till nästa säsong av Solens Mat. Jag äter mer än gärna Pecorino, Bitto, Fontina, Parmaskinka, Salsiccia, Bresaola och Salaggio. Italienskan är i det närmaste flytande: -buono, molto buono, fantastico, Bellissimo och disgustoso. Däremot så avstår jag gärna den Sardiska osten Casu marzu, ost med maskar.

2009 års skörd är bäst hittills! Igår öppnades första flaskan. Färgen var guldgul och bubblorna sprudlade. Doften var sommar, citrus och äpple. Smaken var formidabel. Bubblorna gjorde så att den välbalanserade smaken av äpple, citrus och rostat bröd fullkomligt virvlade runt i munnen. Jag har gjort denna bryggd i fyra års tid och nu har jag äntligen skapat en dryck som slår alla äppelbrygder jag smakat på systemet. Den kan till och med ersätta viss champagne. Jag kanske skulle skicka en flaska till Rickard Juhlin?

Hur gör man då? Det krävs lite arbete, men det handlar inte om något större hemlighetsmakeri. Första steget är att ta hand om äpplena och göra must. Detta är den tyngsta delen av arbetet. Plocka skölja och centrifugera äpplena tar en dag för att framställa 25-30 liter must.  I alla fall om man som jag har en juicecentrifug för hemmabruk att arbeta med. Musten bör innehålla en del fruktkött annars kan drycken bli lite smaklös. När mustframställningen är klar och upphälld i ett stort kärl med lock tillsäter man jäst. Själv använder jag en sk Champagnejäst. Syftet är att göra en så torr slutprodukt som möjligt. Uppe på locket ska du sedan sätta ett jäsrör så man kan höra när processen kör igång. Musten bör stå lite varmare än rumstempererat – ca 25 grader. Sen är det bara att vänta. Efter 2 – 3 dagar börjar det puttra och efter 3 – 4 veckor har det puttrat klart. Då är det dags för nästa fas.

Drycken ska nu buteljeras och få bubblor. Innan du buteljerar så ska 7 gram per liter must tillföras. Rör om noggrant och börja sen hälla över musten i flaskor. Dessa måste förses kronkapsyl annars kan du få en otrevlig överraskning när trycket ökar i flaskorna. Ställ flaskorna varmt. Gärna omkring 25 grader, så kommer efterjäsningen igång. Processen är klar efter ca 3 – 4 veckor. Jag rekommenderar dock att man väntar minst 3 månader innan man provsmakar. Jag har fortfarande kvar ÄppelChampagne som är fyra år gammal och den har fortsatt att utvecklats.

Jag rekommenderar att man använder sk vinteräpplen med hög syra och sötma. Syran gör det möjligt att lagra champagnen längre och sötman ger den en bra alkoholhalt.

Den Italienska vin- och matdagen på Grand bjöd på några intressanta viner och värmde samtidigt upp både kropp och själ hos en frusen svensk i ett rimfrostigt och kallt Stockholm.  12 vinimportörer visade upp sitt breda sortiment med 80 olika italienska vinproducenter. De flesta kändisarna fanns på plats, Amarone, Barolo, Brunello och Barbaresco m fl. Priserna varierade mellan 45 kronor till 1500 för en butelj. Provning under två och en halvtimme kostade 150 kronor.

Villa Sant´Annas Vino Nobile di Montepulciano var kanske dagens mest positiva överraskning. En DOC från 2005 och en DOCG ”Poldo” från 2004 för 203 respektive 284 kronor. Montepulciano druvan i kombination med fransk ek ger ett mycket gott vin. DOCn var något mer tillgänglig och inte fullt så komplex som DOCGn. Enligt min mening ett riktigt fynd! Till och med stråt vassare än Poliziano 2006 (189 kronor), som hade strykande åtgång vid nyhetslanseringen i december förra året. En nylansering av vinet är tydligen på gång. Något att bevaka!

En positiv överraskning var också Spinettas nya barbaresco som lanseras som nyhet i mars, Bordini 2006. För att vara en Spinetta är priset om 389 kronor förhållandevis lågt och vinet är mycket elegant och innehåller mycket frukt med mjuka tanniner likt många andra 2006:or från Barbaresco.  Förvånansvärt tillgängligt redan nu trots sin unga ålder.

Capanelle från Toscana bjöd på tre trevliga röda viner – Chianti Classico Riserva DOCG 2005, Solare 2004 och 50&50 2005. Angenäm och fruktig Chianti gjord på Sangiovese, Colorino (för färgen) och Canaiolo (som smakförhöjare). För att inte eken ska dominera för mycket i smaken och låta druvorna och deras uppväxtförhållande få en mer framträdande roll använder Capanelle i detta vin Österrikisk ek. Solaren är däremot lagrad på fransk ek och innehåller förutom sangiovese druvan malvasia nera. Fortfarande något sluten, men lovar gott med några år i vinkällaren. Deras ”Super Tuscan” 50&50 är gjord av sangiovese och merlot. Lagrad på fransk ek i 18 månader. Man känner släktskapen med vinerna runt St Emillion. Priset om 100 euro känns lite väl tilltaget.

Bästa amaronen kom från Tenuta Sant´Antonio, Campo dei Gigli 2005. En intensiv fruktbomb med toner av mörk choklad. Lång och kryddig avslutning. Hann också med att prova en musikalisk Brunnello från Il. Paradiso di Frassina. Det drygt 5 åriga vinet var uppfostrat med Wolfgang Amadeus Mozarts musik. Svårt att säga hur musiken påverkar, men nog var tanninerna något mildare än man kanske hade förvänta sig? Frågan som väcks är hur vinet hade smakat om det hade varit Metallica?

Vårt basläger var nu förflytta något söder över till Siena och Pantrarnas kvarter, men i och med att det inte var någon Palio att ställa upp i så beslöt vi oss för att ännu en gång ge de italienska vinodlarna vårt stöd. Morgonen mötte oss med ett lätt soldis när vi lämnade den Etruskiska staden med rötter från 900 f k. Efter en halvtimmes bilkörning började en sakta klättring upp för vinbekläda sluttningar mot byn Montalcino, som låg högst uppe på toppen med panorama utsikt över det sydtoskanska landskapet. Byn fick vänta lite då vårt första stopp var 4 km sydöst hos vinproducenten Barbi.

Tyvärr inte en av mina bästa upplevelser. En forcerad genomgång av anläggningen som avslutades med en provning av högst mediokra viner. Det var bl a Brunellon (Brunello är en lokal klon av druvan Sangiovese som fått sitt namn av en lite brunaktig ton som är speciellt för just denna klon) från 2003 och 2004. Den senare fick i april förra året 93 poäng av WineSpectator. Något som jag inte förstår, då jag förväntar mig betydlig mer av ett vin för 400 kronor.

Lite missnöjda återvände vi till Montalcino – Ett St Emillion i miniatyr! Trevliga små gränder med många vinbutiker och ett Konsum??? Till lunch blev det vildsvin och ett glas Brunello (vad annars?). Det kändes som krafterna började återvända efter besvikelsen hos Barbi. Nästa mål var Castello di Banfi.

Banfi är en av Toscana största vinproducenter, vilket bl a visualiserades av de enorma vinodlingar som man måste passera på väg till och från deras vackra medeltida slott. Det handlar om en modern anläggning, både avseende vinproduktion och turistnäring. Tråkigt kanske några kan tycka, men med vårt tidigare besök på Barbi i minne så kändes detta riktigt trevligt. Intrycket försämrades inte heller när vi fick provsmaka deras viner.

Vi provade Rosso (2007), Brunellon (2004) och Poggio alle Mura (2004). Rosson var förstår mycket fruktig, men ändå med lite mer karaktär än man kan förvänta av en Rosso. Rubinröd i färgen med en intensiv fräsch och fruktig doft. Mild i smaken med en förvånande lång eftersmak. Perfekt till pasta, fågel eller varför inte till laxen! Brunellon var förvånansvärt tillgänglig trots sina 2 år på ek. Något mörkare röd än rosson. Öppen och bred doft med viss ton av vanilj. Smaken är intensiv men samtidigt len med toner av lakrits, kryddor och tjära. Tanninerna är överraskande tillbakadragna. Detta vin fick också 93 poäng av WineSpectator, men är enligt min mening ett bättre strukturerat vin än Barbis brunello från samma år. Utmärkt till vilt och vällagrade ostar. Går att spara i upp till 10 år.

Poggio alle Mura från samma år är enligt samma tidning ytterligare ett strå vassare. WineSpectator skriver: -Shows dried raspberry and cinnamon on the nose. Full-bodies, with an impressive density of fruit and round tannins. Long and flavorful. Just starting to open up. Powerful and rich. Vinet är malvafärgat med en komplex doft. Både fräsch och söt med dofter av plommon, körsbär, björnbär och hallon. Här finns också toner av choklad, tobak, vanilj och lakrits. Man börjar nästan undra om det är ett portvin! Smaken är kraftfull med förvånansvärt milda tanniner. Utmärkt till kött och långlagrade ostar. Klarar mycket lång lagring.

Nöjda krusade vi åter till Siena genom det vackra toskanska landskapet. Finns det något vackrare än cypresser på en kulle bakom böljande vinfält i solnedgång? Skulle i så fall vara en välbalanserad brunello till örtmarinerad vildsvinsfilé på en utomhusrestaurang i pantrarnas kvarter, 28 grader varmt och en fantastisk vy med ackompanjemang av cikadornas sång.

Tack vare vår eminenta följslagerska Gretchen (vår GPS), så hade vi inga problem att hitta till Castello di Verrazzano. En knapp timmes bilresa från Florens hittade vi slottet på en hög kulle omgiven av böljande vinrankor och cypresser. Där träffade vi Gino – Mannen som kunde tala med vin.

När vi kom var Gino fullt upptagen i ett telefonsamtal. En man ville boka ett besök på vingården. Gino undrade om hans fru godkänt det hela? Det verkade tveksamt och Gino bad honom därför prata med frun först och återkomma – märks att man inte var i Sverige! Ginos visdom och kunskaper sträckte sig ännu längre. Vi fick bl a reda på att Verrazzano odlat vin i området sedan 1170 och att en av de tidigare vinodlarna, Giovanni da Verrazzano, var den som upptäckte New York bukten. Därför är den 1298 meter långa bro som går mellan Staten Island och Brooklyn döpt till Verrazano-Narrows Bridge. Ryktet säger att en av familjemedlemmarna i samband med invigandet av bron 1964 gömde undan en flaska vin på toppen av bron. Så är man New York och är sugen på en Castello di Verrazzano från tidigt 60-tal och är hyfsad på att klättra, så är det bara att slå till.

Tillbaks till Italien! Ett fantastiskt litet slott med en välskött, men gammeldags anläggning. Man producerar naturligtvis vin, men också olivolja, balsamvinäger, vildsvinssalami, lufttorkat kött från hjort, sylta, skinka mm. Gino hade också fått hjälp av Leonardo da Vinci att konstruera en mackapär för att tala med vinet. Det ska dock sägas att det fa är under fermenteringsfasen som det går att föra några längre diskussioner med vinet. Det kan till och med vara svårt att hänga med ibland. Därefter blir vinet relativt tystlåtet och nästa gång vinet talar, så är det i samband med inmundigandet.

Rundvandringen slutade vid slottsrestaurangen där allt vad huset hade att erbjuda i matväg stod uppdukat. Vi provade fyra viner; husets vino rosso, riserva, super tuscan och vino santo. Riservan från 2006 var överlägset den bästa av vinerna. Här får jag medhåll av Decanter som i sitt senaste nummer (december 2009) ger vinet 17,5 av 20 och skriver: -Great concentration of colour and slightly smoky, plummy fruit nose. Spicy oak but great natural balance. Tangy fruit, savoury mineral quality. Drink from 2014. Det går att beställa 2005:an via beställningssortimentet, men den är inte lika bra som 2006:an. Priser är ca 250 kronor/flaskan.

Förutom vinet var det den 40 åriga balsamvinägern som var Ginos stolthet. Han serverad den tillsammans med en hårt lagrad parmesanost – ohlala! Mycket gott – rekommenderas! Om du är i Toscana så besök gärna Verrazzano. Du kommer inte att bli besviken.

Jag måste erkänna att oron infann sig då vi klev ut från hotellet och gick mot Domo. Överallt italienare i orange t-shirts. Revolution? Hade irländska Orange-ordern tagit över styret i Florens? Folkmassorna verkade trots allt fredliga, men ganska svettiga. Många hade bråttom. Förklaringen infann sig på Piazza del Grano – Firenze Marathon! Chockade ökade även vi farten ner mot Ponte Vecchio. Här hände något! Doften av svett la sig och man började ana nyanser av körsbär, hallon, björnbär och färska örter. Sen såg vi skylten Florence Wine Event. Väl framme vid målet la sig oron. Puh!

Glaset kostade 10 euro och sen kunde man gå runt och prova vin och grappa på 6 olika ställen. Över 50 vinproducenter fanns representerade. Naturligtvis var de stora producenterna som Ruffino, Antinori och Banfi där, men här fanns också andra mindre producenter. En trevlig bekantskap var Castello di Cacchiano, som bjöd på både en fruktig och tillgänglig DOCG från 2006 och en mer tanninrik lite skitig Riserva från 2005. Azienda Agricola Conti Costanti serverade sin Brunello från 2004. Ett vin som fortfarande är mycket slutet och outvecklat. Mycket tanniner men med begynnande frukt i form av mogna körsbär och viss örtighet med en kraftig pepprig avslutning. Några producenter bjöd också på provsmakning av DOCG från 2008, bl a Poggio Bonelli med sin Villa Chigi Chianti. 2008:orna påminner mycket om 2007 och 2006 och verkar hålla god till mycket god kvalitet. Skörden 2009 har också goda förutsättningar att ge oss mycket bra Toskanska viner, då man bl a minskat skördeuttaget jämfört med tidigare år.

Smaklökarna möte sitt Waterloo när vi avslutningsvis provade olika former av grappa. Det var destillat på olika druvor och lagring på fat. När mörkret började sänka sig över ett 27 gradigt Florens tackade vi för oss och gav oss åter till hotellet för att ladda om smaklökarna för nästa vinprovning på Castello di Verrazzano strax söder om Florens.

Närmare 40 grader varmt var det när jag satt på en sten i somras i skuggan utanför anläggningen i Dry Creek River där Ridge odlar druvor och framställer vinet Lytton Spring.  Jorden var torr och solen intensiv. Trots det stod vinrankorna stolta, visserligen ganska vridna och tuktade, och hälsade oss välkomna. Som tur var, fick vi ganska snart komma in på anläggningen där ett antal flaskor från Ridge produktion hade dukats fram. Bland annat tre av de som nu släpps som tillfälliga nyheter på Systembolaget i november, Lytton Spring 2007, Geyserville 2007 och Monte Bello 2006.

Monte Bellon är fortfarande väldigt ung och sluten. Man känner vanilj, svarta vinbär och en aning tobak. Strukturen och balansen finns på plats och troligen kommer vi att ha ett fantastiskt vin för konsumtion om ca 10 år. Orkar man inte vänta så länge föreslår jag en investering i lillebror Santa Cruz Mountains. En tredjedel av priset och går med ett par timmars luftning att dricka redan nu. Skulle dock rekommendera ett par års lagring. Drack 2004:an i helgen och den var mycket angenäm. Taninerna hade lagt sig och frukten var på väg att fulländas. Otroligt ren och klar i sin balans. Ser man på blandningen av Cabernet Sauvignon, Merlot, Petit Verdot och Cabernet Franc, skulle man kunna tro att man är på Bourdeauxs västra strand. Doft och smak säger däremot något annat. Här hittar vi hallon, svarta vinbär och örter. Mycket frukt och syra! Konstigt nog känns den mer besläktad med de Zinfandelviner som Ridge producerar. Hänger troligen ihop med vinmakaren Paul Drapers involvering.

När det gäller de två Zinfandlarna tycker jag att Lytton Spring har lite mer att ge än Geyserville. Man känner igen vinet från tidigare årgångar, men jag tycker ändå att 2007 verkar ha lite ytterligare att ge än tidigare årgångar. Vinet är elegant och bjuder på en härlig balans. Doft av svarta vinbär och hallon. Taninrik (15 månader på amerikansk ek)och pepprig smak. Klarar lagring i ytterligare 10 år. När det gäller Geyserville, så har den fått mycket bra betyg av bl a WineSpectator (91 poäng). Man lyfter där fram vinets starka personlighet, doft av svartvinbär och lakris samt en taninrik pepprig blåbärston i smaken.

På plats fick jag smaka på en annan Zinfandel, som tyvärr inte finns i Sverige.  Oltranti 2004 som består av 88 procent Zinfandel, 10 procent Carignane och 2 procent Petite Syrah. Druvorna kommer från Alexander Valley i norra Sonoma, strax norr om Geyserville. Här har man på ett elegant sätt lyckats kombinera gammal Zinfandel med ung Zinfandel, vilket både ger stor frukt och mycket djup. Vinet har en härlig och lång eftersmak med ett pepprigt avslut. Tyvärr är produktionen relativt liten, varför det troligen blir svårt att få vinet till Sverige. 2004 producerades 41 fat, dvs ca 12 000 flaskor - några av dessa finns i min vinkällare.

Avslutningsvis vill jag nämna två andra intressanta viner som absolut inte ska drickas nu, utan inhandlas och glömmas bort i vinkällaren de närmaste 5-10 åren.  Det första är Chateau la Nerthe 2005 från Chateauneuf-du-Pape. Av tidigare årgångar att döma är det ett mycket attraktiv vin med dofter av lagerblad och frukter med viss aromatisk ton. Tät frukt och fin syra. Enligt Decanter bör det tidigast konsumeras 2015. Det andra är Langhe Nebbiolo från La Spinetta. Ett mycket prisvärt alternativ till Barolo och Barbaresco. Så här sa t ex Rober Parker 2007 om 2004:an: - La Spinetta’s 2004 Langhe Nebbiolo (87p)is a new offering made from the youngest vines in the Starderi vineyard. It presents the characteristic Spinetta qualities — super-ripe fruit, plenty of sweet oak and a sleek personality — in miniature. This tasty offering will also be available at a more accessible price than the estate’s other wines. Anticipated maturity: 2007–2011.

Familjen Gaja tillhör megastjärnorna inom vinvärlden och kan utan problem jämföras med Rothschild och Mondavi. De producerar stora viner från framför allt Piemonte där allt började 1859, men också i Toscana där man bl a producerar sk ”Super Toscans” i Bolgheri sedan 1994. Länge ansågs vinerna fån Barbaresco som lillebror till vinerna i Barolo, men familjen Gaja har alltid med stolthet hållit vinerna från hemmastaden Barbaresco högst. Det dröjde därför till 80-talet innan man begav sig 24 km sydväst och köpte mark i Barolo.

Angelo Gaja som nu ansvara för produktionen är fjärde generationen vinmakare och den som utvecklat vinerna från mediokra till världsklass. Förändringar har skett både i vinkällaren, produktionen och ute på vinfälten. Bland annat började man använda barriques (225 liters franska ekfat), bättre korkar och odlade nya druvsorter, som inte var traditionella för området.

Den 8 september var den 5:e generationen, representerad av Gaia Gaja, på besök i Stockholm för att visa upp några av de viner som produceras. Hon bjöd på Alteni di Brassica 2004, Magari 2006, Barbaresco 2006, Sperss 1998, Darmagi 1997 och Barabresco 1989.

Alteni di Brassica är ett vitt vin gjort på Sauvignon Blanc. Påminde dock mer om en ekad Chardonnay. Något sluten i doften, aromatisk med viss citrus doft. Smak av ananas, citron och grape med lite pepprig och ekad avslutning. Hög syrahalt, vilket möjliggör lagring på upp till 10 år (enligt Angelo).

Magarin, som var med på Systembolagets september släpp, produceras av Merlot, Cabernet Franc och Cabernet Sauvignon. Druvorna växer i den vita och kalkrika jord, ”Terra Bianca”, som finns utanför Bolgheri i Toscana. Vinet har en kraftig och fruktig doft med nyanser av svarta vinbär, plommon och choklad. Smaken följer doften - mycket frukt med viss mineralton och ekkaraktär.

I Barbarescon ser vi, i motsats till många av de andra vinerna i Gajas portfölj, ett vin som framställs på traditionellt sätt med lång tid på ekfat. Två årgångar provades och 2006:an var med sin ungdom och fräschör överlägsen den något trötta 1989:an. 2006 var ett mycket bra år för Barabresco och är redan nu tillgänglig att dricka till skillnad från både 2005 och 2004 års viner, som behöver vila i vinkällaren ytterligare några år. Doften på 2006:an var intensiv och påtaglig, nästan storslagen med mycket frukt och lite ton av örter. I 1989:an hade frukten avtagit och istället ersatts av förmultnande löv, svamp (tryffel) och anis. I smaken var 06:an visserligen tanninrik men detta balanserades väl av en bombastisk fruktkompott av hallon, russin och körsbär. Viss ton av valnötter i eftersmaken. Förvånande för 89:an var det kvarvarande beståndet av tanniner. Något som troligen förstärktes i och med att fruktigheten nästan helt försvunnit. I smaken kändes nu istället toner av tryffel, lakris och tobak. Viss kryddighet i eftersmaken.

1988 köpte Gaja en vingård i Serralunga (Barolo), som han döpte till Sperss som betyder nostalgi på Piemontesiska. Vinet lagras sammanlagt 24 månader på ekfat och innehåller, förutom Nebiolo, ca 6 procent Barbera. Något man anar utifrån den svagt framträdande körsbärskaraktären som finns i både doft och smak. Doften på 98:an är annars lite sluten med svaga nyanser av kära, lakris och tryffel. Smaken är mer påtaglig och bjuder på en fin struktur och mycket tanniner. Torkad frukt med en lång kryddig eftersmak med ton av anis.

Kvällens underligaste vin var Darmagi 1997. 1978 planterade Gaja Cabernet Sauvignon i Piemonte. Något som inte gjorts på över 100 år. Man kan anta att Angelos pappa inte var så förtjust i detta då han yttrade ordet darmagi när han åkte förbi vingården, vilket betyder ”så synd” på Piemontesiska. Vinet består till 95 procent av Cabernet Sauvignon och doftar torkad frukt med viss örtighet. Smakintrycket är förvirrande. Vinet spretar lite åt olika håll. Här finns drag av många röda frukter där svarta vinbär framtyder som mest dominant. Här finns örter och valnötter. Här finns skitiga tanniner och en kanske något hög alkoholhalt som också bidrar till förvirringen. Det känns lite som om vi har att göra med ett vin som inte riktigt trivs i sin roll – kanske en Cabernet som hellre skulle vilja vara en Nebiolo?

Det var en fantastisk provning med goda viner och bättre ciceron än Gaia Gaja är svårt att få. Åtminstone när man ska prova viner från Gaja.  Barbaresco 2006 var enligt min mening kvällens bästa vin. Tyvärr spelar dessa viner i en egen division när det gäller pris. Är det t ex rimligt Gajas Barbaresco 2006 (1 750 kronor) är 350 procent dyrare än Pio Cecares Barbaresco (495 kronor) från samma år och samma område? Priserna är naturligtvis orimligt höga för de flesta av dessa viner. Barbarescon från 1989 var kvällens dyraste vin och betingade ett pris om 2750 kronor flaskan.