En gång i tiden pratade man om Sverige som ett lågprisland för kvalitetsviner. Det lär till och med vara så att champagnehuset Moët et Chandon, som gör den exklusiva champagnen Dom Pérignon, lär ha höjt priset, då de ansåg att champagnen inte fick vara så billig som den då var i Sverige! Priset var då i mitten av 80-talet strax över 300 kronor. Idag kostar en flaska (i Sverige) 1199 kronor.

Kom nyligen hem från Madrid där jag bl a köpte vin från kooperativet Protos från Ribera del Duero i norra Spanien. Crianzan kostade 12 euro, Reservan kostade 20 euro och Gran Reservan kostade 34 euro. Den 1 november släpptes även Crianzan i det tillfälliga sortimentet på Systembolaget till priset 194 kronor! 12 euro eller ca 110 kronor betalade jag på ett varuhus i centrala Madrid. Man undrar faktiskt hur leverantören av detta vin tänker när han tar ut drygt 75 procent mer av den svenske konsumenten än vad spanjoren får betala! Antingen får han lite extra i plånboken eller så kanske han borde bli bättre på att förhandla priser i samband med importen?

Den 1 december släpps ett antal viner från Sonoma baserade Ravenswood. Priset är 399 kronor styck för dessa Zinfandelviner. Beställer du dem på nätet kostar de 35 dollar styck, dvs 230 kronor i dagens dollar nivå. ”There is sometinhing fishy in the state of Denmark”. Här har vi återigen en leverantör som tar ut goda marginaler för ett vin. Hur vore det om vinjournalisterna började granska prissättningen istället för att som vissa vinjournalister propagera för att dyra viner inte är dyra viner. Vad är det som hänt? Varför har Sverige inte längre billiga kvalitetsviner?

Jag rekommenderar varmt det engelska företaget Berry Bros. & Rudd. Här kan du bl a köpa de flesta av de viner som nyligen ingått i det sk Bordeaux-släppet på Systembolaget billigare än i Sverige. Frakt för tolvflaskor ligger på ca 60 kronor per flaska. Inte så farligt när man tänker på de svenska leverantörernas påslag.

Känner sig vinjournalisterna hotade av vinbloggarna? Det är nästan så man börjar tro det när man läser på WOW News där 50 nyckelpersoner (undrar vilka det kan vara?) mer eller mindre unisont fördömer vinbloggarna och säger att man nästan aldrig läser vad de skriver. Jag undrar hur de gör när de söker information på internet för att undvika bloggarna? Kanske har de ett inbyggt filter i Google? Min tolkning av resultatet och skriverier i diverse ledare är att man kanske ändå känner en viss konkurrens.

Personligen läser jag såväl svenska som utländska vinmagasin. Jag söker information på internet och läser då även andras vinbloggar. Om jag tänker köpa ett vin vill jag naturligtvis kolla upp flera källor istället för att köpa något på enbart Kronstams rekommendation. Ett viktigt komplement till vinjournalisterna är då andra vinentusiaster som dokumenterat en provning eller har en åsikt om vinet. I många fall hittar man bättre och fräschare information i bloggar och på utländska internetsidor än hos svensk vinmedia.

Passar på och skickar med några frågeställningar som jag tycker de sk nyckelpersonerna istället skulle fundera på:

• kan en tidning göra samma bedömning av ett vin som en annan?
• varför skriver man ibland inte om viner som lanseras?
• hur lierad är man med vissa leverantörer?

Om journalisterna inte läser bloggarnas inlägg så är det väl bara en ren tillfällighet att man då och då känner igen vissa skrivningar i tidningarna som har gått att läsa i någon av bloggarna för ett halvår sedan.

Fiskade med mig en mycket trevlig cava från flygplatsen i Barcelona igår, Juvé y Camps. Gran Reserva 2006. La in den i kylen vid hemkomst för att en timme senare kunna njuta av ett kittlande lätt brödigt bubbel med toner av citrus, mineral och mandel.

I somras utsågs Juvé y Camps Gran Reserva 2005 till Spaniens bästa cava av den samlade spanska expertisen vid den 19 upplagan av Nariz d'oro i Madrid. Enligt min mening ett trevligt och bra alternativ till Champagne när det gäller både kvalitet och pris. Utmärkt att fira med! Det tyckte i alla fall de spanska fotbollsspelarna som vann VM. Det var väl därför som jag fick nöja mig med flaska 19 499.

Höst kommer och snuvan med den. Och visst kom den! Den annonserade sin ankomst med feber för att sedan blomma fullt ut genom att blockera både andingsvägar och smaklökar. Kanske lika bra att äta fil och macka hela helgen? Låter inget roligt! Körde konceptet gott men enkelt och förstärkte smaksättningen något.

Fredagskvällen bjöd på ett "smörrebröd" med fläskfilé på salladsbädd toppad med smörstekt Karl Johan. Igår lördag blev det lammfilé med stuvad svart trumpetsvamp. Och det smakade, trots förkylningen, mycket bättre än fil och macka.

Vinet då? Valde lite enklare men goda och områdestypiska viner. En barbera di Alba (Papagono 2004) från Fontana Fredda till smörrebrödet och et vino nobile di Monetepulciano (Poliziano 2006) till lammet.

Ska man dricka vin när man är förkyld? På en av internets många sjuk- och hälsovårdssidor kan man läsa följande: -Det är en myt att alkohol dödar virus i kroppen och därför skulle vara en bra kur mot förkylning. Däremot kan vin (inte sprit) innehålla andra nyttiga ämnen som är effektiva mot förkylningssymtom. Tycker redan att jag känner mig lite bättre.

Helgen har gått i svampens tecken. I fredags blev det örtkryddad lammfile med rostade rotgrönsaker, rörörda lingon och smörstekta trattisar. Till detta tog jag fram en Lytton Spring, 2006, från Ridge i Sonoma, Dry Creek River. En rubin röd Zinfandel blend som nu börjar mogna och visa på sin fulla potential. Dekanteras en till två timmar innan inmundigandet. Sen bjuder vinet på en härlig och svullstig doft och smak av svarta vinbär och körsbär uppbyggd av en smakplatta full av mineralton. Det går också att ana en ton av lakrits. Eftersmaken är lång och kryddig med fint avrundade taniner. Drick nu eller spara i upp till 5 år.

Lördagskvällen blev också lite svampig. Ett par enbärsspäckade älgfärsbiffar dränkta i stuvade kantareller med hemmagjort potatismos, rörörda lingon och lätt saltade sockerärtor. Till detta rotade jag fram ett vin från Ribeuro del Duero. En Arzuaga reserva 2001. Måste erkänna att jag blev lite chockad när jag provsmakade. Det kändes som jag hade svalt en ek. Taninerna bara slog emot mig trots att vinet var 9 år gammalt. Jag luftade vinet i nästan tre timmar och därefter började ljuvliga men ganska komplexa toner att träda fram. Här fanns en doft av nyklippt gräs, rostat bröd och torkad frukt. Intesiv smak av fruktkompott, toner av cederträ och eukalyptus. I eftersmaken fanns toner av kaffe och kokos. Lite osäker på hur detta vin kommer att utvecklas, men det borde inte vara några problem att spara det i ytterligare 5 år.

Theresa Breuer tog inte bara med sig våren från Rüdesheim när hon hälsade på i Stockholm tisdagen den 31/3. Hon tog också med sig fyra fräscha rieslings från 2008, som släpps nu i april, Rottland, Nonnenberg, Rosenneck och Schlossberg. Extra roligt var att hon också hade med en Nonnenberg från 1991 och en Schlossberg från 1988.

Det handlar om viner med extrem lagringspotential och mycket syra. Först ut var Berg Rottland. Vinet var mycket friskt. Extremt mycket syra med viss ton av persika och mineral. Inte njutningsbart just nu, men kanske med fem till tio års lagring. Berg Nonnenberg är mer tillgänglig och bjuder på mer påtagliga toner av citrus och persika. Har en lite pepprig avslutning. Berg Schlossberg är verkligen knaster torr med otrolig syra, men ändå erbjuder den en fantastisk smakupplevelse. Härliga mineraler som blandas med smak av citrus, aprikos och päron. Kvällens sista vin var en Berg Rosenneck Auslese Goldkapsel. Det här är flyttande godis, gudars nektar. Doft och smak av honung och aprikos. Kraftfull eftersmak. Ska man bara köpa ett vin denna månad så är det detta!

Nu backar vi 20 år tillbaka i tiden och då snackar vi petroleum! Doften hos både Nonnenbergen (1991) och Schlossbergen (1988) var fantastisk. Förutom petroleum känns dofter av torkad frukt och honung. Doften är mer påtaglig hos Nonnenbergen, dock överträffas den av Schlossbergen i smakupplevelse.

Sista dagen ägnade vi åt de sk "Super Tuscans", dvs viner som inte följer det italienska klassificeringssystemet och innehåller druvor som inte är tillåtna. Resan från Siena till den italienska västkusten och området kring Bolgheri var ca 10 mil. Målet var ett besök hos producenten Michele Satta och den lilla byn Bolgheri.

Tanken var att vi skulle stanna till i bergsbyn San Gimignano på vägen, men den var överfull med turister, så det var bara att fortsätta väster ut. Väl framme, efter viss förvirring (GPS:n skickade oss först till en campingplats), fick vi se ett litet men mycket modernt vineri. De var mitt uppe i skörden, men togs sig ändå tid att ta emot oss. Vi fick pröva sex lite annorlunda italienska viner.

Innan provningen startade påpekade att jag körde och behövde en spottkopp. Fick då till svar att det var ingen fara. Poliserna i området brukade själva komma förbi och prova. Först ut var Bolgheri Rosso (2005). Ett vin gjort på Cabernet, Sangiovese, Merlot, Syrah och Teroldego. Druvorna plockas för hand och får sedan behålla skinet under fermenteringen som varar minst 3 veckor. Vinet som lagras i 12 månader på ek har en härlig frukt med mycket taniner. Det andra vinet vi provade, Piastraia (2005), påminde mycket om det första men ändå med lite mer karaktär och balans. Samma druvor som rosson förutom Teroldego och liknande framställning. Fräscht och fruktigt vin med viss örtig ton som fick 93 poäng av Parker nyligen. Det tredje vinet vi provade, I Castigni (2004), var en riktiktig "Super Toscans" En italiensk Bourdeaux med 70 procent Cabernet som lagras 18 månader på ek och sedan får vila 18 månader på flaska innan det kan köpas. Naturligtvis mycket taniner, men också mycket frukt och mineraler. Utmärkt till entrecoten eller älgsteken. Tyvärr drar prislappen iväg uppemot 600 kronor.  
Sen fick vi prova Sattas egen version av den klassiska Chiantin. Cavaliere (2004) som består av 100 procent Sangiovese. Ett förvånadsvärt lätt och tillgängligt vin. Lite taniner från de 12 månader det lagrats på fat. Fruktig i doft och smak med en pepprig avslutning. En mycket positiv överaskning var Syrah (2006). Vanligtvis brukar jag vara tveksam till viner med 100 procent Syrah, men detta var ett fantastiskt vin. Balanserad, öppen, inbjudande och härligt pepprig. Priset på ca 300 kronor skrämde inte heller. Avslutningsvis provade vi Giovin Re (2007). Ett trevligt vin gjort på 100 procent Viogner. Lätt oljig med torr och aromatisk smak.

  
Vi tackade för oss och begav oss vidare till Bolgheri. Målet var enoteca Tognoni. Här servaredes en alldeles utmärkt bistecca alla Fiorentina och ypperliga möjligheter att fortsätta smaka "Super Toscans". Värt ett besök - kolla på www.enotecatognoni.it! Mätta och belåtna tog vi en prommenad runt hela Bolgheri. Det tog 15 minuter. Mitt i byn fann vi Selma Lagerlöf! Man kan ju undra vad hon gjord där. Hon kanske rekade om Holger skulle ta med Akka på en resa söderöver?

2009 års vinresa var nu över och som nydöpta pantrar av Siena tackade vi för oss. Sista turen gick till flygplatsen i Florence och åter hem till Sverige. Avslutar med en Italiensk historia från förra året (nedanför bilden). Återkommer med nya berättelser om 2010 års vinresa.  
"Kära Jesusbarnet, i år har du tagit ifrån mig min älsklings sångare Michael Jackson, min älsklings skådis Patrick Swayze, min älsklings skådespelerska Farrah Fawcett, min älsklings tv-presentatör Mike Bongiorno och min älsklings poet Alda Merini!!! Jag tänkte bara tala om för dig att min älsklings politiker är ... Silvio Berlusconi och att året inte är slut än."